1796-1886 Asher Brown Durand Galleries His interest shifted from engraving to oil painting around 1830 with the encouragement of his patron, Luman Reed. In 1837, he accompanied his friend Thomas Cole on a sketching expedition to Schroon Lake in the Adirondacks and soon after he began to concentrate on landscape painting. He spent summers sketching in the Catskills, Adirondacks, and the White Mountains of New Hampshire, making hundreds of drawings and oil sketches that were later incorporated into finished academy pieces which helped to define the Hudson River School. Durand is particularly remembered for his detailed portrayals of trees, rocks, and foliage. He was an advocate for drawing directly from nature with as much realism as possible. Durand wrote, "Let [the artist] scrupulously accept whatever [nature] presents him until he shall, in a degree, have become intimate with her infinity...never let him profane her sacredness by a willful departure from truth." Like other Hudson River School artists, Durand also believed that nature was an ineffable manifestation of God. He expressed this sentiment and his general views on art in his "Letters on Landscape Painting" in The Crayon, a mid-19th century New York art periodical. Wrote Durand, "[T]he true province of Landscape Art is the representation of the work of God in the visible creation..." Durand is noted for his 1849 painting Kindred Spirits which shows fellow Hudson River School artist Thomas Cole and poet William Cullen Bryant in a Catskills landscape. This was painted as a tribute to Cole upon his death in 1848. The painting, donated by Bryant's daughter Julia to the New York Public Library in 1904, was sold by the library through Sotheby's at an auction in May 2005 to Alice Walton for a purported $35 million. The sale was conducted as a sealed, first bid auction, so the actual sales price is not known. At $35 million, however, it would be a record price paid for an American painting at the time.  Related Paintings of Asher Brown Durand :. | Beacon Hills on the Hudson River, | Notch House,White Mountains,New Hampshire | The Evening of Life | Kaaterskill Clove | Sketch in the Woods |
Related Artists:
Thomas Girtin
English Romantic Painter, 1775-1802 English painter, draughtsman and printmaker. With his rival, J. M. W. Turner, he extended the technical possibilities of watercolour and in doing so demonstrated that watercolours could have the visual impact and emotional range of oils. Although close in style throughout the 1790s, by 1800 Turner and Girtin were beginning to diverge: whereas the former dissolved forms to express his idea of Nature in a state of flux, the latter sought out a landscape's underlying patterns to convey his awe of Nature's permanence as well as its grandeur. Girtin's reduction of landscape to simple and monumental forms
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Henrietta Rae
(30 December 1859 - 26 January 1928) was a prominent English painter of the later Victorian era. Born in Hammersmith, London, she was the youngest of seven children of a civil servant; her mother was musically talented, a former student of Felix Mendelssohn. An uncle, Charles Rae, was an artist and a student of George Cruikshank. Rae began studying art at age thirteen; she was educated at the Queen Square School of Art, Heatherley's School of Art (she was its first female pupil), and the British Museum. She reportedly had to apply to the Royal Academy schools at least five times before she was accepted though she eventually gained a seven-year scholarship. Her teachers there included Frank Bernard Dicksee, William Powell Frith, and Sir Lawrence Alma-Tadema; the last of these had the strongest influence on Rae's later work. She became a frequent exhibitor at the annual Royal Academy shows, beginning in 1881. She gained recognition and success early in her career, specializing in classical, allegorical, and literary subjects, often treated in a grand style and scale; her Psyche at the Throne of Venus (1894) measured 12 feet by 7 feet (305 by 193 cm) and contained 13 figures. Other paintings in the same classical vein include her Ariadne (1885), Eurydice (1886), Zephyrus and Flora (1888), Apollo and Daphne (1895), Diana and Calisto (1899), and Hylas and the Water Nymphs (1910) among many more.